Vad hände med nöden?

#Morgon36

“I nöd och lust”?

Jag tror är ganska bra på att stå så stadigt det går i just “nöd” om jag ska göra det för någon jag älskar. Jag är betydligt sämre på att göra det för mig själv utan den jag älskar. 

Att stå på en kant, försöka klamra sig fast, och sträcka ut en hand för att hjälpa henne hade varit lätt oavsett hur det stormat och man varit på väg att tappa fotfästet totalt. Det är betydligt svårare och meningslöst att ha ena handen tom, att hon inte är där alls, och samtidigt känna hur den andra handen sakta tappar greppet. Jag hade räddat henne före mig själv, eller dött i att försöka…

Vad hände egentligen med det där “nöd”? Missade hon det? Missade hon, eller vågade inte tro på, att jag stod där även i nöd?

2/5, 08:10 på morgonen, stod jag på knä på en trottoar och sträckte fram den buketten med tillhörande fråga, ännu en gång, och hon sa “Ja!”. Jag var så djävla säker på att den frågan även inkluderade ett “åtagande om i nöd”, kanske från bådas sida.

För övrigt var det en bukett hon lämnade efter sig…

 

Micke/T.O.G.