Processen

Jag känner mig lite som Josef K, fast på ett annat sätt.

I Kafkas “Processen” ska han försöka driva sitt eget försvar, men han nekas information om vad han är anklagad för. I mitt fall väntar jag på någonting – svar som aldrig kommer, svar som hade behövts för att försöka hantera ett obegripligt uppbrott. Nu försöker jag hantera och bearbeta utan att veta vad jag förväntas hantera, och jag blir uttryckligen nekad att få reda på vad det egentligen handlar om. Både avsaknaden av svar, och det uttryckliga att vägra ge svar men inte motivera varför är min “Processen”. Ovanpå detta – motstridiga meddelanden, regelrätta lögner, undanhållanden och inte minst konceptet som aldrig fungerat, någonsin – försöka stoppa huvudet i sanden inför det oundvikliga.

Följaktligen har jag svårt att vara på väg någonstans, ha ett mål, och allting jag gör blir enkom ett sorts märkligt tidsfördriv, för stunden, för att skingra tankarna. När detta “någonting” är klart, står jag tillbaka på ruta 1 igen. 35 dagar senare. Bara tom…

Inte så att jag saknar agenda eller handlingplan, men den kan inte beskrivas ha ett terapeutiskt värde utan snarare enkom ett principiellt, och om inget ändras kommer slutdestinationen att bli en gränsdragning/markering som enkom känns destruktiv. Kommer känna mig precis lika tom då, men i alla fall inte ha backat från en av mina principer – konsekvens.

 

Dagens tanke:

Ultimatum blir ofta verkningslösa och enkom underminerade, berövade på sin auktoritet, om den part som ställer ultimatumet själv är rädd för en av utgångarna. ” – Om du är otrogen igen kommer jag att lämna dig…” Varpå partnern är otrogen igen, men inte blir lämnad, pga rädsla… Men man kan även vända på det där. Vad händer med ett ultimatum som någon part berövar på det ena alternativet? Vad händer med “om inte” om det inte finns något “om”?  Fundera på det en stund… 

 

Micke/T.O.G.